Sanna - Carpe diem

Nu hittar ni mig här http://safran.blogg.se

Puss

Några kilon har jag kvar att gå ner än. Vet inte riktigt hur många. Jag ska gå ner dem och och några fler efter nyår. Jag ska lägga på ett kol och bli lite hårdare på mig själv. Det har trots allt bara gått åtta veckor än. Det tog nio månader att gå upp alla kilon...

Kroppen är verkligen inte densamma efter en graviditet. På ett sätt bryr jag mig inte så mycket men samtidigt så bryr jag mig enormt mycket.

Tuttarna har blivit mindre och lite mer hängiga. De var fasta och stora så länge jag hade mjölk... Men det är något man kan åtgärda senare. Efter att alla mina önskade barn har kommit.

Höfterna är bredare. Det ska väl gå ihop antar jag. Man blir ju bredare eftersom kroppen förbereder sig inför förlossningen. Jag längtar tills jag kan ha mina vanliga jeans på mig.

Magen är väl den som ger mig huvudbry. Under den sista veckan kom bristningarna. Ganska mycket blev det i slutändan. Men jag har sett värre. På ett sätt kan jag tänka att det inte spelar någon roll eftersom min underbara son har legat i min mage och växt där. Samtidigt så tänker jag på solstränder och semesterar. Hur kommer jag att må då jag ska visa upp mig i bikini? Jag har lätt för att jämföra mig med andra. Just nu ligger jag lågt med de tankarna men jag vet inte alls hur jag kommer känna till sommaren.

Summa sumarum: Kroppen förändras, på gott och ont. Jag ska göra mitt bästa för att må bra i min kropp. Det innebär för mig att gå ner några kilon och träna upp mig en del. Ryggen har tagit en hel del stryk under de senaste månaderna. Jag ger mig själv en tidsfrist till maj. Då ska jag ha uppnått ett mål där jag känner mig hemma med mig själv.

Som vanligt, önska mig lycka till...

Puss

Jag vet inte vad jag tyckte var lyx i mitt liv förut men jag vet vad det är nu. Det är att hinna måla naglarna med ett snabbtorkande lack innan Freddy vaknar igen. Det är lyx att hinna duscha varannan dag. Att somna före klockan tolv är också lyx

Jag vet också att jag inte behöver så mycket lyx i mitt liv. Det enda jag behöver är Anders och Freddy. Att plocka upp Freddy när han är nyvaken slår det mesta. När han skrattar när jag pussar honom på munnen får mig att smälta. Att han gråter ibland och vill vara vaken på nätterna gör mig inte så mycket. Allt jag vill är att Freddy mår bra och får det han vill. Han vill inte gärna somna själv utan vill ligga i min famn. Vissa tycker att det är fel och att han är bortskämd. Men vad gör väl det? Han är bara åtta veckor gammal.

Jag håller som bäst på att få honom att sova i sin egen säng. Runt tre timmar varje natt sover han där. Efter att han har ätit så sover han mellan oss. Jag ska försöka få honom att somna om i sin egen säng men just nu fungerar det som vi gör nu bra.

Det är otroligt vad man prioriterar saker annorlunda i sitt liv efter att man har fått barn. Det kan jag säga efter så kort dig. Men jag älskar det!

Puss 

De här fina blommorna fick Freddy och jag från mitt jobb ett par veckor efter att han föddes. En stor bukett till mig och liten till honom. Jättefina och en väldigt rolig idé med två buketter.




Puss

Ja, så skulle jag nog vilja uttrycka mig. Jag har mycket att blogga om men jag har inte haft någon större lust. Tid har jag men orken och lusten att skriva finns inte riktigt. Det har börjat klia i fingrarna så det kommer nog ett par inlägg snart.

Jag kan väl säga så mycket som att allt är bra iallafall, Freddy växer så det knakar och här i huset blir allt fler saker färdiga. Om jag lyckas hantera Anders digitalkamera och om jag hittar sladden så ska jag försöka få till lite bilder också. Jag ska göra mitt bästa men jag lovar inget. Kameror är inte riktigt min grej...

Puss

För exakt 22 dagar sedan hade jag precis fått upp freddy på min mage. Det är helt otroligt vad tiden går fort. Det känns som att vi har haft honom mycket längre och ändå är tre veckor ganska lång tid. Just nu ligger mitt lilla underverk i sin babysitter och ser nöjd ut.

I söndags började vi byta ut några av Freddys måltider mot ersättning. Det verkar som att mina tuttar bara innehåller lättmjölk så lillgrabben blir varken mätt eller går upp i vikt. För mig spelar det ingen roll om han bara får ersättning, huvudsaken är att han mår bra. Det verkar han ju göra men jag vill att han ska växa också. Imorgon ska vi väga honom igen så då får vi se om han har kommit upp i den vikt han hade när han föddes. Växer på längden gör han iallafall. Alltid något.

Jag ska kolla med Annika hur hon har det om någon vecka. Jag är så sugen på att åka och hälsa på. Se hennes nya hus och presentera Freddy för henne. Hoppas att hon har tid!

Puss

Min lilla godbit Freddy!!





Puss 

Det har gått nästan två veckor nu och precis som alla säger så glömmer man bort hur ont det gör. Jag har inget minne alls längre av smärtan jag kände.

Vid halv tre natten mot tisdagen åkte vi in till förlossningen. Jag hade haft värkar i runt fyra timmar då. Vi åkte in för att kolla så att det verkligen var igång men vi trodde att vi skulle bli hemskickade igen. Vi fick lägga oss i ett rum där de kopplade mig till en ctg-maskin som mätte värkarna. Där låg jag i en halvtimme ungefär. Sen så kom en barnmorska och kollade om jag var öppen. Fyra centimeter visade det sig så vi fick stanna kvar. Jag fick ett par Citodontabletter mot smärtan och sen tog jag en varm dusch. Efter det kröp jag ner i sängen. Jag fick frossa så jag blev nerbäddad med två täcken, knästrumpor och varma handdukar runt halsen. Hur mysigt som helst. När värkarna blev starkare så började jag ta lustgas. Jag tycker inte om känslan att vara full och jag kände mig verkligen aspackad. Som efter en helkväll på krogen ungefär. Mycket märklig känsla när man föder barn. Anders höll koll på min kurva så han kunde se när värkarna kom och då hann jag på lustgasen i tid och värkarna gjorde inte så ont.

När klockan var runt nio på morgonen så satte de igång mig genom att spräcka hinnorna och låta vattnet gå. Efter det började värkarna verkligen att kännas. Jag hade bestämt mig sen tidigare att inte ta något annat än lustgas men jag fick lov att ändra mig. En narkosläkaren tillkallades och jag fick ryggbedövning. Hur skönt som helst var det. Jag kunde till och med sova i ett par timmar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ha fött när klockan var elva men så blev det inte...

Nu börjar allting bli virrigt för mig och jag kommer inte ihåg så mycket i rätt ordning. Efter att ha sovit i ett par timmar så började jag känna värkarna allt mer igen. Det spelade ingen roll att jag kunde dosera ryggbedövningen själv heller utan det gjorde bara mer och mer ont. Narkosläkaren tillkallades igen för att sätta ny ryggbedövningen. Jag vet inte om han bara ökade dosen eller om han satte en ny nål men något blev väldigt fel. Jag fick vansinnigt ont i mitt högra ben. Från rumpan ända ner till tårna. Jag kände inte ens värkarna för benet gjorde så ont. De försökte få tillbaka narkosläkaren igen men lyckades inte. Anders fick istället sitta och massera en viss punkt på min rumpa som gjorde att smärtan släppte

Jag har ingen aning om när krystvärkarna kom igång eller hur många gånger jag fick krysta men klockan 16.50 kom Freddy äntligen ut. Helt underbar känsla. Efter det så började jag må jättedåligt. Jag blev yr i huvudet och kunde inte titta för hela rummet snurrade. De satte ett sockerdropp eftersom jag inte hade ätit något på hela dagen och så gav de mig alvedon och ipren. Tyvärr så satt yrseln i ett par timmar och det tog nästan över en timme innan jag orkade hålla i Freddy.

Jag är så tacksam och glad för att Anders höll sig lugn under alla timmarna som förlossningen tog. Det kan verkligen inte vara lätt att sitta bredvid. För det första att se någon ha ont och för det andra att bli utskälld. Även om man inte vill så blir man förbannad när personen inte fattar själv vad man vill ha utan att man måste berätta det. Ibland behövde jag en spypåse men Anders gav mig lustgadsen och tvärtom. Hur ska han kunna veta om jag har ont eller mår illa? Stackarn fick nog höra en hel del otrevliga ord... Men det kanske inte gjorde något eftersom jag var väldigt gullig när jag bara hade lustgasen. Då verkligen älskade jag honom :-)

Trots en massa skiftbyten så tycker jag att det fungerade jättebra med personalen. De var underbara och hjälpte verkligen till. De såg till att jag var bekväm och gav mig nya nattlinnen titt som tätt och hjälpte mig att gå på toaletten. För det var verkligen inte det lättaste. Jag hade dropp under hela tiden som jag fick rulla med mig. Samtidigt så hade jag så ont att jag var tvungen att ha en gåstol att hänga på. till råga på det så satte de en elektrod på Freddys huvud när han var kvar i mig för att mäta hans hjärtslag. Den innebar att jag hade en slang upp i slidan som sen var snurrad runt höger ben och där satt fast i någon slags dosa. Inte helt lätt att gå på toaletten själv då med tanke på de enorma trosorna och blöjorna man får ha på sig. Så jag är evigt tacksam för Anders och personalens hjälp. När mitt ben började göra ont så kunde jag inte gå på toaletten alls så då tömde de mig. Det var en av de skönaste känslorna någonsin. Jag har nog aldrig varit så kissnödig i hela mitt liv.

En ung manlig AT-läkare frågade om han fick vara med och jag svarade tydligen jag. Det kommer jag inte ihåg... Men det gjorde inte mig någonting. Barnmorskorna som jag pratade med dagen efter förlossningen berättade att han hade varit helt lyrisk efteråt och tyckte att det hade varit så spännande. Hans första förlossning tydligen. Så det känns ju kul.

Allt som allt så tycker jag verkligen att jag hade en lyckad förlossningen. Jag hade självklart velat vara utan smärtan i benet men nu blev det som det blev. Det gick ju över så fort de stängde av bedövningen. Det gjorde betydligt ondare att kissa efter att ha blivit sydd men det är också något som går över. Jag kommer absolut att skaffa fler barn och har inte blivit avskäckt. Förlossningen är verkligen inget slakthus som en av mammorna på föräldragruppen sa.

Om ni vill veta något mer så fråga gärna. Det finns mer att berätta, det är bara så svårt att återberätta.

Puss 

Japp, bortskämda är precis vad vi är här hemma, Anders och jag. Freddy är världens snällaste bebis och bara äter och sover. Ibland behöver vi byta blöja också... :-) Men allvarligt. Jag sover tio gånger bättre nu än jag gjorde när jag var gravid. En gång per natt måste jag väcka Freddy och mata honom. Han väcker inte mig och vill ha mat... Det händer att jag vaknar och kollar så att han lever. Lite orolig blir jag ju när han bara sover. Han verkar brås på sin pappa, kan äta och sova hur mycket som helst :-)

Igår var jag och Freddy i Forsbacka hela dagen. Anders höll på med badrummet här hemma så vi höll oss på avstånd. Samma sak blir det idag. Förhoppningsvis kan vi ta en promenad med vagnen idag. Det regnade ju hela dagen igår så vi hoppade över det då. Mamma vill så gärna visa upp Freddy för sina jobbarkompisar :-) Pappa fick göra det igår då jag åkte till hans jobb med Freddy. Så roligt att se pappa vara så stolt över sitt nya barnbarn.

Snart kommer de och börjar borra för bergvärmen här hemma så det börjar bli dags att fixa till sig. Men först tror jag att jag ska mata Freddy en gång till. Ska svänga in på köpis innan jag åker till Forsbacka och köpa blöjor. Det behövs när man har en kille som kan busa till det vid blöjbyten... :-)

Puss

Jag var "befriad" från bristningar under en lång tid men under den sista veckan kom de. På båda sidorna om magen sitter de. Inte jättemycket men de finns. Innan jag blev gravid och så klart mycket under tiden så har jag funderat på det där. Hur reagerar man när man får bristningar. Jag har varit helt övertygad om att jag skulle hata dem och min kropp. Vem vill ha bristningar liksom? Inte jag iallafall. Men nu finns de där och vet ni vad? Jag kan inte bry mig mindre. Jag skiter fullkommligt i att jag har en del strimmor på magen. För där inne har världens mest underbara barn legat. Min fantasktiska kropp har fött fram honom. Vad spelar det då för roll att jag har lite bristningar på magen. Ingen roll alls tycker jag. Det enda jag kan tänka på är min son. Underbart!

Att mina britningar kliar till förbannelse just nu får jag kanske leva med i någon vecka. Tavegyltabletter och kortisonsalva hjälper för stunden. Men min son är som sagt viktigare än allt annat. Så det så.

Puss

Om ett par dagar eller så kommer ett inlägg om min förlossning. Just nu har jag inte någon ork att skriva. Jag är dessutom alldeles för upptagen med att titta på min egen son, Freddy. Han är helt underbar. Det ska ni få se!

Håll ut ett par dagar till.

Puss

Anders föräldrars grannars barn (långsökt) var nyfikna på vårt hus igår och kom hit för en rundtur. Två systrar och den enes pojkvän. De fick barn för två månader sedan och det är så intressant att höra vad folk tycker och tänker. För det första så var det killen som höll i bebisen under tiden de var här och han såg ut som att han skulle tappa barnet precis när som helst. Helt otroligt att man kan vara så tafflig med sitt eget barn tycker jag. När tjejen sen började förklara för mig hur mitt liv kommer bli i framtiden så blev jag ganska häpen. Jag kommer inte ha tid med något och om jag är påklädd när klockan är 12.30 så är det bra. Att ett barn tar upp mycket av ens tid är jag helt med på. Men nu är det ju faktiskt så att spädbarn sover väldigt mycket i början, om de inte har tex kolik. Hinner man verkligen inte med något då? Visst så kommer jag säkert att vara ganska trött till en början och så också men allvarligt talat. När barnet sover så hinner man väl göra saker. Man behöver inte sitta och hålla i och titta på sitt barn varje sekund. De kanske inte är speciellt vana vid barn och vet inte än hur de ska få vardagen att gå ihop. Jag vill gärna tro att jag har lite erfarenhet av barn iallafall och jag tänker inte sitta på arslet hela dagarna och stirra ner i spjälsängen. Vi har mycket att göra här hemma och visst kommer det ta tid att göra i ordning allt men jag tänker inte sluta aktivera mig för att bebisen kommer. En promenad om dagen ska jag kämpa mig ut på men sen så kommer jag försöka fixa saker här hemma också. Jag tror som vanligt att saker blir som man vill.

Så det så.

Puss

Anders och jag är olika på många olika sätt. Det som skiljer oss mest åt är nog våra sovvanor. Jag sover sällan mer än runt sex timmar per natt, om jag har tur... Anders kan sova precis hur länge som helst. Dessutom är jag morgonmänniska och han är kvällsmänniska. Jag lägger mig gärna runt tio och han hellre vid tolv, ett. En sån enkel sak kan sätta käppar i hjulet för mig nu. Varje dag sen vi flyttade in har jag vaknat strax före åtta. Vare sig jag har ställt klockan eller inte. Eftersom Anders är uppe senare än mig så vill jag såklart att han ska få sova men det innebär också att jag inte riktigt vågar börja göra saker här hemma. Jag vill ju inte väcka honom. Så nu sitter jag här och har varit vaken i lite mer än två timmar och har inte tagit tag i något än. Det börjar väl bli dags nu tycker jag så jag ska göra mig en kopp te och sen plocka in disken i diskmaskinen.

I två dagar nu har jag legat lågt och inte gjort många knop här hemma. Jag har känt mig lite risig på olika vis så jag har tagit det lugnt. Det ska jag verkligen inte göra idag. Nu ska det hända grejer här hemma. För det första så ska det tvättas och städas. Jag ska måla runt dörren till det lilla sovrummet och plocka upp kontorssakerna till loftet. Jag skulle vilja sätta igång att fixa barnrummet så fort som möjligt så jag ska se till att rensa där så gott det går. Hur jag ska kunna ta ner lister och så vet jag inte än. Jag vill inte belasta Anders med ännu mer jobb. Han kämpar stenhårt nere i källaren med att göra vårt betongbadkar trevligt så att vi kan duscha där. Det tar faktiskt på krafterna att varje dag behöva pcka sig iväg till hans föräldrar för att låna duschen. Han ska dessutom sedan riva ut allt i vårt badrum här uppe så att han kan gipsa och göra klart för mattläggaren. Anders är verkligen min hjälte. Under veckan har han haft jour och har jobbat runt 60 timmar obekväm tid och har ändå orkat slita här hemma. Vilken tur att jag har honom. Det är dags för mig att börja betala tillbaka nu...

Som sagt. Dags för en kopp te och sen sätta igång med dagens sysslor.

Puss

Idag är det riktigt tråkigt väder. Det regnar och är grått på himlen. Vilken tur att jag slipper gå ut. Två gånger har jag varit till postlådan redan men nu ska jag hålla mig inne i några timmar. Vi har två postlådor. En som sitter på staketet och en som sitter en bit längre bort. En är till för morgontidningen och den andra är till för den vanliga posten. Man har det så när man bor på landet i en by :-) Tyvärr så verkar tidningsbudet inte fatta det så jag får morgontidningen i den vanliga lådan. Jag går ju alltid ut och hämtar tidningen vid åtta på morgonen när jag vaknar. Bara en timme senare kommer posten. Så om jag är riktigt lat så kan jag gå ut och hämta allt på en och samma gång runt kvart över nio. Men då har jag ju redan ätit frukost. I-lands problem det där.

Anders ska på massage idag klockan 14. Jag ska följa med honom in till stan. Om Marlene är hemma kanske jag åker en snabb sväng dit. Annars får jag ta mig en promenad på stan. Det var hur länge sen som helst jag gick där. Känns det som iallafall. Efter Anders massage ska vi ta en sväng till Jula och handla lite grejer. Sen hoppas jag att vi hinner till IKEA också. Jag vill köpa skötbordet och sätta upp det. Det är typ det sista jag har kvar nu. Sen så är jag kittat för att ta hand om en bebis.

Jag trodde förresten att värkarna satte igång igår kväll. Det högg till som attan i både mage och rygg. Flera gånger gjorde det väldigt ont. Men det gick över. Jag har sovit kasst hela natten på grund av det. Har vaknat flera gånger och hoppats på att vattnet skulle gå eller att värkarna skulle komma igång. Men ingenting.

Mamma vill verkligen att bebisen ska komma nu så att hon kan åka och shoppa. Det kliar verkligen i hennes fingrar :-)

Nu ska jag göra mig en stor kopp te och bara njuta av lugnet. Det är så skönt att titta ut och se att det regnar och här inne är det varmt och skönt. Om en stund är det dags att sätta igång med dagens sysslor men nu ska jag bara njuta.

Puss

Annika frågade efter en bild på min mage så jag bad Anders att knäppa en. Vi har inte knäppt nästan nå bilder alls under graviditeten. Den här bilden är tagen i köket med dåligt ljus så den är ganska dålig. Jag får se till att knäppa ett bättre kort innan jag föder.



Puss