Irriterad
Jag försöker hålla mig positiv till det mesta men ibland brister det och jag blir irriterad. Idag är en sån dag. Det jag kommer att skriva i detta inlägg är inte riktad mot någon, utan det är bara mina egna tankar. Om någon känner sig träffad så är det inte meningen men det är så här jag känner. Sen får alla självklart göra sina egna val, alla får leva sina liv som de vill.
Till en början kan vi ta a-kassan. Jag skickade in papper till Alfakassan i januari om att ansluta mig. Eftersom jag har ett år kvar i skolan nu så tyckte jag att det var en bra idé att göra det. Om jag skulle bli arbetslös så kan jag ju stämpla då. Den 22 januari fick jag papper hem om att jag nu är ansluten sedan den första januari och att betalningskort skickas i ett separat brev. Kostnaden för att vara ansluten i Alfakassa är 145 kr i grundavgift och 265 kr i arbetslöshetsavgift. Alltså 410 kr per månad. Vad gör då Alfakassan? Jo, de väntar med att skicka betalningskortet tills nu. Detta innebär att jag får betala avgiften för januari och februari samma månad. 820 kr. Jippie. Jag som är så rik... Tror de att man är gjord av pengar eller? Det finns ju en anledning till att man går med i a-kassan... Kul liv. Det verkar som att det blir ytterligare en shoppingfri månad för mig!!
Så till det andra. Jag blir så fruktansvärt irriterad på folk som gnäller över sina arbetstider och antalet timmar de får jobba. På vissa arbetsplatser måste det finnas många personer som kan jobba några timmar i taget istället för att ha lite personal som jobbar tex deltid. Om man nu är så missnöjd så går det bra att säga upp sig. Det finns alltid någon annan som är glad för att få jobba överhuvudtaget. Är man dessutom så missnöjd så kan man prata med sin chef som kan förklara varför situationen ser ut som den gör. Det finns alltid en förklaring. Jag har själv skrivit på papper om att jag har en tjänst på fem timmar i veckan. Inte mycket alls men mycket bättre än ingenting. Dessutom anser jag mig vara flexibel och kan ofta hoppa in om det behövs. Jag gör det så gärna. För tro det eller ej men jag trivs på min arbetsplats. Jag har suveräna arbetskamrater och det är roligt att träffa och prata med kunderna. Jag är nöjd att jag har ett jobb alls. Det är många som inte har det.
Till det tredje. Den här delen irriterar jag mig mycket över men som jag skrev tidigare, det är allas eget val. Jag vet en arbetsplats där det jobbar ungefär 15 personer, alla kvinnor. Just nu är det endast en person av alla dessa som jobbar heltid. Jag vet inte hur många det är normalt som gör det men jag tror inte att det är mer än fyra personer. Av vilken anledning jobbar då dessa inte mer än 50, 75 eller 80 %. Vissa gör det inte för att de är nära pension och har gått ner i tid. Andra klarar inte av det på grund av sjukdom. Sen så finns det vissa som har valt att inte jobba mer för att de måste ha ett socialt liv. Hur i helvete fungerar det? Jag blir så irriterad. Är det så viktigt att festa att man inte kan jobba en normal arbetsvecka? Helt otroligt tycker jag. Människan har i alla tider jobbat heltid och det har fungerat bra. Jag skulle själv aldrig låta mitt sociala liv stå i vägen för mitt arbete. Jag är inte alls karriärinriktad men nog vill jag klara mig på egen hand och för mig innebär det att jobba. Visst skulle jag kunna jobba mindre än heltid men jag vill inte behöva vända på varje krona för att överleva. Och jag vägrar leva på någon annan. Tyvärr så gör jag det till viss del nu och det trivs jag inte alls med.
Om man är ung och frisk så ser jag ingen anledning till att inte jobba heltid. Det spelar ingen roll hur många barn man har eller om man har ett rikt socialt liv. Jobba har man gjort i alla tider.
Jag vet att många tänker att "men du har inga barn så du vet inte vad du pratar om". Nä visst, jag har inga barn men jag har jobbat på tre olika arbetsplatser och pluggat heltid samtidigt. Trots detta har jag umgåtts med mina vänner och min familj. Jag går inte ut speciellt ofta men det är inget jag prioriterar för jag tycker inte att det är kul. Jag har ett socialt liv ändå.
Jag hoppas inte att någon känner sig påhoppad för det är verkligen inte meningen men det är så här jag känner. För mig är det viktigt att det är jämställt i ett förhållande och för mig innebär det att båda jobbar lika mycket. Det gäller inte för alla och då får det vara så. Alla väljer själva hur de ska göra.
Puss
