Förlossningen
Det har gått nästan två veckor nu och precis som alla säger så glömmer man bort hur ont det gör. Jag har inget minne alls längre av smärtan jag kände.
Vid halv tre natten mot tisdagen åkte vi in till förlossningen. Jag hade haft värkar i runt fyra timmar då. Vi åkte in för att kolla så att det verkligen var igång men vi trodde att vi skulle bli hemskickade igen. Vi fick lägga oss i ett rum där de kopplade mig till en ctg-maskin som mätte värkarna. Där låg jag i en halvtimme ungefär. Sen så kom en barnmorska och kollade om jag var öppen. Fyra centimeter visade det sig så vi fick stanna kvar. Jag fick ett par Citodontabletter mot smärtan och sen tog jag en varm dusch. Efter det kröp jag ner i sängen. Jag fick frossa så jag blev nerbäddad med två täcken, knästrumpor och varma handdukar runt halsen. Hur mysigt som helst. När värkarna blev starkare så började jag ta lustgas. Jag tycker inte om känslan att vara full och jag kände mig verkligen aspackad. Som efter en helkväll på krogen ungefär. Mycket märklig känsla när man föder barn. Anders höll koll på min kurva så han kunde se när värkarna kom och då hann jag på lustgasen i tid och värkarna gjorde inte så ont.
När klockan var runt nio på morgonen så satte de igång mig genom att spräcka hinnorna och låta vattnet gå. Efter det började värkarna verkligen att kännas. Jag hade bestämt mig sen tidigare att inte ta något annat än lustgas men jag fick lov att ändra mig. En narkosläkaren tillkallades och jag fick ryggbedövning. Hur skönt som helst var det. Jag kunde till och med sova i ett par timmar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ha fött när klockan var elva men så blev det inte...
Nu börjar allting bli virrigt för mig och jag kommer inte ihåg så mycket i rätt ordning. Efter att ha sovit i ett par timmar så började jag känna värkarna allt mer igen. Det spelade ingen roll att jag kunde dosera ryggbedövningen själv heller utan det gjorde bara mer och mer ont. Narkosläkaren tillkallades igen för att sätta ny ryggbedövningen. Jag vet inte om han bara ökade dosen eller om han satte en ny nål men något blev väldigt fel. Jag fick vansinnigt ont i mitt högra ben. Från rumpan ända ner till tårna. Jag kände inte ens värkarna för benet gjorde så ont. De försökte få tillbaka narkosläkaren igen men lyckades inte. Anders fick istället sitta och massera en viss punkt på min rumpa som gjorde att smärtan släppte
Jag har ingen aning om när krystvärkarna kom igång eller hur många gånger jag fick krysta men klockan 16.50 kom Freddy äntligen ut. Helt underbar känsla. Efter det så började jag må jättedåligt. Jag blev yr i huvudet och kunde inte titta för hela rummet snurrade. De satte ett sockerdropp eftersom jag inte hade ätit något på hela dagen och så gav de mig alvedon och ipren. Tyvärr så satt yrseln i ett par timmar och det tog nästan över en timme innan jag orkade hålla i Freddy.
Jag är så tacksam och glad för att Anders höll sig lugn under alla timmarna som förlossningen tog. Det kan verkligen inte vara lätt att sitta bredvid. För det första att se någon ha ont och för det andra att bli utskälld. Även om man inte vill så blir man förbannad när personen inte fattar själv vad man vill ha utan att man måste berätta det. Ibland behövde jag en spypåse men Anders gav mig lustgadsen och tvärtom. Hur ska han kunna veta om jag har ont eller mår illa? Stackarn fick nog höra en hel del otrevliga ord... Men det kanske inte gjorde något eftersom jag var väldigt gullig när jag bara hade lustgasen. Då verkligen älskade jag honom :-)
Trots en massa skiftbyten så tycker jag att det fungerade jättebra med personalen. De var underbara och hjälpte verkligen till. De såg till att jag var bekväm och gav mig nya nattlinnen titt som tätt och hjälpte mig att gå på toaletten. För det var verkligen inte det lättaste. Jag hade dropp under hela tiden som jag fick rulla med mig. Samtidigt så hade jag så ont att jag var tvungen att ha en gåstol att hänga på. till råga på det så satte de en elektrod på Freddys huvud när han var kvar i mig för att mäta hans hjärtslag. Den innebar att jag hade en slang upp i slidan som sen var snurrad runt höger ben och där satt fast i någon slags dosa. Inte helt lätt att gå på toaletten själv då med tanke på de enorma trosorna och blöjorna man får ha på sig. Så jag är evigt tacksam för Anders och personalens hjälp. När mitt ben började göra ont så kunde jag inte gå på toaletten alls så då tömde de mig. Det var en av de skönaste känslorna någonsin. Jag har nog aldrig varit så kissnödig i hela mitt liv.
En ung manlig AT-läkare frågade om han fick vara med och jag svarade tydligen jag. Det kommer jag inte ihåg... Men det gjorde inte mig någonting. Barnmorskorna som jag pratade med dagen efter förlossningen berättade att han hade varit helt lyrisk efteråt och tyckte att det hade varit så spännande. Hans första förlossning tydligen. Så det känns ju kul.
Allt som allt så tycker jag verkligen att jag hade en lyckad förlossningen. Jag hade självklart velat vara utan smärtan i benet men nu blev det som det blev. Det gick ju över så fort de stängde av bedövningen. Det gjorde betydligt ondare att kissa efter att ha blivit sydd men det är också något som går över. Jag kommer absolut att skaffa fler barn och har inte blivit avskäckt. Förlossningen är verkligen inget slakthus som en av mammorna på föräldragruppen sa.
Om ni vill veta något mer så fråga gärna. Det finns mer att berätta, det är bara så svårt att återberätta.
Puss
